Efter lanseringen av Les Paul så började man skissa på en ny solidbody gitarr, Många gitarrister tyckte att Les Paulen var för tung. Andra tyckte att ES modelerna var för otympliga vilket gjorde att Gibson började skissa på en tunnare variant av sina modeller. Gibson tappade 38 % av försäljningen på sina acoustic electrics. 1955 kom dom första thinbody gitarrerna. ES 225 var först ut följd av ES 350 och Byrdland. Byrdland var en helt ny skapelse framtagen tillsammans med gitarristerna Billy Byrd och Hank Garland, i princip en hälften så tjock L5:a men med en kortare hals, 23 ½ tums skala två tum kortare än standard skalan på Gibsons akustiska modeler och en och en kvarts tum kortare än Les Paulen. ES-350 var i princip en laminerad Byrdland med rosewood greppbräda istället för ebenholtz. Med dessa modeler fick Gibsons försäljning fäste igen och följande modeler blev thinline från och med 1956 ES-125, ES-130, ES-135 och ES-140. Sneakmodelen ES-120 kom inte förrän 1961.
Med thinline modelerna som utgångspunkt så började man nu tänka på en ny solid elgitarr.
Les Paulen var populär och man gillade tonen i den helsolida gitarren, men många tyckte att den var obekväm och tung, specielt dom som spelat på Gibsons ES modeler. Med thinline modellerna hade man blidkat publiken med en mer komfortabel model. Någon nämnde The Log och vips så började man skissa på ett nytt instrument en semi-solidbody. Den skulle vara lättare än Les Paulen men ha samma prestanda gällande feedbackproblemet. Man tog en bit lönn och förlängde halsen med inuti gitarren tillräckligt bred att montera mikar och stall på för att på så sätt få mer sustain i gitarren. En annan nyhet var Double Cutaway med en 22 bandad hals (alla tidigare semi-acoustic gitarrer hade max 20 band) där du kunde spela bekvämt ända upp till sista bandet. Detta var ett svar på Fender Stratan som var otroligt populär eftersom man nådde hela vägen upp till sista bandet, men 335:ans hals var mer komfortabel och hade ett band extra.
Ted Mac Carty och hans personal började med att ta en bit lönn, limmade ihop den med halsen och monterade mikar, stall och strängar på träbiten (en tidig Steinberger) och det fungerade. Sedan kläde man träbiten med en kropp i storlek som en semi-acustic gitarr, men med double cutaway . Detta var nyckeln till en ny succé för Gibson, Semi-solidbody blev namnet.
Hur gick det då? Blev det någon succé?
Den som förmodligen upptäckte 335:an åt oss var Larry Carlton. Innan Carlton kom fram så var det inte många som brydde sej om 335:an och det var defenitivt inte någon som brydde sej i fall den hade prickar eller fyrkantiga inlägg i greppbrädan. Det var mest färgade blues och rockgubbar som spelade på dom, en riktig gubbgitarr i mångas ögon, även mina. 78 -79 exploderade det alla skulle ha en Dotmarker som namnet blev på dom tidiga (före -63), sån som Carlton har. Ingen bryde sej att det fanns lika bra gitarrer med andra inlägg alla skulle ha en Dotmarker. 345:an var ju exact samma gitarr fast stereokopplad vilket klassade in den i facket jobbig, man var ju tvungen att göra en specialkabel till den. Dessutom hade den en elektronisk switch (varitone) med sex olika ljud vilket gjorde att du kunde få 18 olika ljud ur den, nackdelen vara bara att den faktiskt stal effekt och inte lätt som en 335:a utan ingrepp. 355:an däremot var ju annorlunda eftersom den hade Ebenholtz greppbräda vilket ger en helt annan ton, vidare var den försedd med Bigsby svaj original och kom i två versioner mono eller stereo/varitone.
ES-330 gick under åttiotalet under namnet Poormans Dotmarker, men har fått sitt erkännade under slutet av nittiotalet. Men den faller utanför eftersom den saknade stock och halsinfästningen var vid 16:de bandet och dessutom var försedd med brummande P-90 mikar vilket gjorde den begränsad för dåtiden.
 

1958 Den första ES-335:an såg dagens ljus,.
Hals: Mahogny med Rosewood greppbräda, vit binding (dom allra första hade ingen binding och faktiskt fel halsvinkel) och Prickar i greppbrädan, Crowninlay på huvudet, Kluson stämskruvar.
Kropp: Laminerad lönn med ett lönnblock limmat från halsen hela vägen ner till axelbandshållaren, vit enlagers binding runt kroppen.
Mikar: Humbuckers
Stall: Stoptailpiece, tunematic.
Färg: Sunburst och natur, nickeldelar.
ES-355 introduceras sent 1958 som en lyxvariant.
Hals: Mahogny med Ebenholtz greppbräda, vit binding och stora "blockinlays" , Split Diamond inlay och femlagers vit/svart binding på huvudet, Grover Rotomatic stämskruvar.
Kropp: Som 335:an fast med sjulagers vit/svart binding på framsidan och trelagers på baksidan.
Mikar: Humbuckers mono eller stereo/varitone.
Stall: Stoptailpiece, tunematic.
Färg: cherry, gulddelar.

1959 kom ES-345:an en stereo/varitone variant av 335:an , 355:an gick i och med detta att få med stereo/varitone som tillval betäcknas ES-355TD S/V.
Hals: Mahogny med Rosewood greppbräda, vit binding parralelogram inlägg i greppbrädan. Crowninlay på huvudet, Kluson stämskruvar.
Kropp: Som 335:an fast med trelagers vit/svart binding på framsidan och enlagers vit på baksidan.
Mikar: Humbuckers, stereokopplade med stereojack så man kunde få en mikrofon i en förstärkare och den andra i en annan eller i varsin ingång på förstärkaren, meningen var att kunna ha olika hög volym på mikrofonerna. En varitoneswitsch med en tillhörande liten metallåda gjorde det möjligt att ändra tonen utan att man rörde tonkontrollerna på förstärkaren.
Stall: Stoptailpiece, tunematic.
Färg: Sunburst, natur och cherry, gulddelar.

ES-330 introducerades som ersättare till ES-225 som försvann ur produktion samma år.

Hals: Mahogny med Rosewood greppbräda, vit binding och Prickar i greppbrädan Dotmarkers blir smeknamnet, Kluson stämskruvar.
Kropp: Laminerad utan lönnblock, vit enlagers binding runt kroppen.
Mikar: P-90 fanns med både en och två mikar.
Stall: Trapeze tailpiece, tunematic.
Färg: Sunburst och natur, nickeldelar.
Betyg: En riktig loosergura i min ungdoms blåa ögon, men idag tycker jag att dom tidiga fram till -65 också är fantastiskt bra instrument lite begränsade, men urfas soundet när båda P-90 mikarna är inkopplade är otroligt specielt.

1960
335:an kommer som cherry, samtidigt introducerar Gibson customfärger vilket gör att en och annan 355 dyker upp i annan färg än Cherry. Halsen blir tunnare med en plattare profil.

1962
330:n och 335:an får nya inlägg i greppbräden en mindre variant av 355:ans blockinlay, smeknamnet på 335:an blir Blockmarker för att skilja den från 1965 års model. Halsen blev något tjockare men hade fortfarande lite platt profil.

1963
Hornen blev spetsigare i slutet av året.

1965
En annan udda modell, Trini Lopez som tillverkades fram till -68 kom in på marknaden. En ES-335 med samma huvud som nonreversed Firebird och diamond f-holes.

335:an och 345:an får nytt strängfäste Trapeze tailpiece och halsen får en helt ny profil, smalare och tjockare (den s.k. baseballträhalsen). ES 335-12 introduceras en tolvsträngad variant av 335:an. Red metalic och svart introduceras som nya färger, men räknas som customfärger av samlare eftersom dom är ovanliga.

1966
355:an finns nu bara i stereo/varitone.

1968
Blocket kortas inuti gitarren eftersom det nya strängfästet inte behöver skruvas fast i locket.
ES-330 får samma halsinfästning som 335:an, hurvida den har stock eller inte vet jag ej, tacksam för svar.

1970
En model som jag aldrig har sett i verkligheten är Crest kom och försvann. En 330 med gamla halsinfästningen helt gjord i Rosewood. Guldpleterade minihumbuckers, Rosewood stall (typ ES-175), Les Paul Custom huvud och en förgylld stränghållare som påminner om L-5:ans fast med en Rosewood träplatta fäst framtill.
Även en lågprisvariant som jag heller aldrig sett mer än på bild är ES-325 som var en riktig sneakvariant med en spoliga mickar.

1971
335-12 tas ur produktion och en ny sneakmodel kallad ES-320 med Melody Maker mikar dyker upp och försvinner.

1975
Samtliga modeler får Lönnhals istället för mahogny.

1981
345:an och 355:an tas ur produktion och 335:an blir Dotmarker igen och byggs efter orginalutförandet från 1958. Idag finns den också som Historic collection, vad det är för skillnad vet ingen jag talat med.

Värt att veta.
Både 335:an och 345:an gick att få med Bigsbysvaj när dessa monterades på fabriken 1959 - 1964 så täcktes offtast hålen för tailpiecen med två stycken pärlemorplattor eller en svart plastskylt med Custom Made ingraverat. Men det förekommer även gitarrer utan borrade hål från dom åren.
Idag tillverkas ES-335 i både dot och blockmarker utförande och ES 345 och ES-355 finns i Gibsons Custom shop.